Ingår i temat
Barnsyn
Läs senare

Dags för en ny syn

BarnsynTiden är mogen för en ny barnsyn, tycker barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson. I sin senaste bok presenterar han en möjlig omstart som knyter an till kärnan i den just nu särskilt aktuella barnkonventionen.

Barnens ständige förkämpe Lars H Gustafsson.
Barnens ständige förkämpe Lars H Gustafsson.

Barnsyn kan vara en ganska knepig fråga. Kanske tror vi oss ha en, men i handlingar gör vi uttryck för något helt annat. Och vad gör man om kollegor i ett arbetslag på ett fritidshem har helt skilda uppfattningar om hur barnen ska bemötas? För det finns ju många sätt att tolka läroplanen på, en barnsyn behöver inte vara mer rätt än en annan enligt styrdokumenten.

– Att ha olika barnsyn kollegor emellan behöver inte vara ett problem. Samhället ser ut så, vi har olika värderingar. Det kan tvärtom ha ett värde i sig för barnen att de vuxna är olika, bara man visar att man respekterar och lyssnar på varandra, säger Lars H Gustafsson.

Han är barnläkaren som genom ett helt yrkesliv stått upp för barns rättigheter i olika sammanhang. Sedan några år tillbaka är han pensionär, men han är fortfarande medlem av Barnombudsmannens expert­råd och i en expertgrupp knuten till svenska Unicef. Och så skriver han böcker för fullt. När vi ses på ett kafé i Lund, Lars H Gustafssons hemstad sedan drygt ett decennium, har han just kommit hem från en sem­esterresa i Toscana. För första gången på länge hade han inget skrivarbete med sig utan var helt ledig. Bara i år har Lars H Gustafsson nämligen gett ut tre olika boktitlar. En av dem heter Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxna och den ska vi snart prata mer om.

”Det råder många olika barnsyner parallellt även om trenderna i viss mån går upp och ner beroende på politiskt klimat”

Men först tillbaka till det där om när kollegor tycker olika. Lars H Gustafsson är mycket runt och föreläser om barnsyn, såväl för personal på olika pedagogiska verksamheter som för studenter på till exempel förskollärarutbildningen på Malmö högskola där han är hedersdoktor. Under årens lopp tycker han sig ha sett tre tydliga ”vägar” i vuxnas syn på barn: den auktoritära som bygger på att de vuxna vet bäst medan barnet ska fostras, den naturliga där barnet ses som det goda, kompetenta och ofta placeras på piedestal samt den demokratiska som utgår från att barnet är på en utvecklingsresa och ska mötas där han eller hon befinner sig. Under sina föreläsningar brukar Lars H Gustafsson ha en övning där han låter deltagarna gruppera sig i rummet utifrån den av dessa barnsyner de bäst identifierar sig med.

– Det intressanta är att nästan alltid brukar deltagarna fördelas jämt över rummet. Så ser jag samhället i stort, det råder många olika barnsyner parallellt även om trenderna i viss mån går upp och ner beroende på politiskt klimat.

Inflytandestegen

Den amerikanska psykologiprofessorn Roger Hart lanserade på 1990-talet en inflytandestege som består av åtta trappsteg. Ju högre upp på trappan man är, desto mer inflytande har barn i praktiken:

  1. Manipulation – barn övertalas av vuxna.
  2. Utsmyckning – barn får vara med på vuxnas evenemang men får inget inflytande.
  3. Gisslantagande – barn får framföra sina åsikter men ingen bryr sig om vad de säger.
  4. Bli lyssnade till – de vuxna lyssnar till barnen men avgör sedan själva om de ska ta hänsyn till detta eller inte.
  5. Få hjälp att uttrycka åsikter – vuxna efterfrågar aktivt barnens åsikter och stödjer dem att uttrycka dem, men beslutar ändå själva vad som ska ske.
  6. Åsikterna beaktas – de vuxna lyssnar mer noga och försöker ta hänsyn till barnens åsikter.
  7. Barn är med och bestämmer – barn sitter med som representanter i beslutande organ men är fortfarande i minoritet.
  8. Med på lika villkor i beslutsfattande – barns röster är lika mycket värda som vuxnas. Barnen delar därmed också ansvar för besluten med de vuxna.

Han säger sig själv också ha färdats mellan dessa genom sitt yrkes- och privatliv. Lars H Gustafsson är förutom barnläkare och barnrättsaktivist själv pappa till åtta barn, födda under tre olika decennier.

– Jag växte upp under en tid när uppfostran och barnsyn var auktoritär. Och jag var nog också en ganska auktoritär pappa till mina första barn, som är födda på 60-talet. Men att vara människa är att ständigt förändras.

Och nu tycker han att det är dags att vi lämnar de traditionella barnsynerna och särskilt polariseringarna dem emellan, bakom oss. I stället behöver vi mötas, ta med oss det bästa och skapa något nytt.

– Vi har mycket att lära av de olika synsätten. Samtidigt har vi aldrig förr haft så stor kunskap om barns utveckling som i dag. Både rent naturvetenskapligt, om exempelvis utvecklingen av hjärnan och hur hormoner påverkar människan i olika stadier, samt om det pedagogiska och psykologiska. Vi behöver använda denna kunskap och skapa något nytt, både barn och vuxna är värda den omstarten.

I sin nyutkomna bok Relationsrevolutionen gör han just det. Han kallar den nya barnsynen kort och gott för ”den fjärde vägen”. Grunden är att se barn som vilka människor som helst, med samma rättigheter, vilket ju också är utgångspunkten i barnkonventionen.

– Tumregeln i alla situationer är att fråga sig om man skulle göra samma sak mot en vuxen människa. Om svaret är nej behöver det motiveras med särskilda omständigheter, som utgår från barnets ­speciella­ behov av skydd eftersom barn varken är psykiskt ­eller fysiskt färdigutvecklade. Barn är mer sårbara än vuxna, det är en viktig premiss.

Den fjärde vägens barnsyn bygger alltså på en ständig balansgång som den vuxna behöver hantera: barn är människor till fullo men ska aldrig behöva utsättas för ett ansvar som de inte är mogna att ta. Det kan skada både dem själva och deras omgivning.

– Denna väg har inga fasta mallar eller metoder. Allt handlar om nuet och det alldeles unika mötet mellan jämlika individer. Det kräver att den vuxna verkligen lyssnar och tar in barnets perspektiv, säger Lars H Gustafsson.

”För barnens skull måste pedagoger se sig som ständiga barfotabarnombudsmän”

För att detta möte ska kunna ske, måste det finnas en tillitsfull relation mellan barn och vuxen. Den vuxna behöver i grunden ha en positiv nyfikenhet och inställning till barnet. Lars H Gustafsson säger att han genom åren sett åtskilliga exempel på vilken skillnad det kan göra.

– När ett barn som vanligtvis är van vid att vuxna letar problem hos henne eller honom, i stället möts av ett genuint intresse på vem han eller hon är och vad just det barnet kan tillföra i sammanhanget, kan under faktiskt ske.

En sådan nyfikenhet på varje enskilt barn önskar han att alla pedagoger skulle ha. Men det är ju lättare sagt än gjort. Särskilt i stressade situationer och i den verklighet som råder: många barn, få vuxna. Lars H Gustafsson håller med om att omständigheterna påverkar. Samtidigt, betonar han, behöver det där en-till-en-mötet som detta handlar om inte alltid kräva så lång tid.

– Det kan räcka med några sekunder. Att varje barn känner sig sedd och lyssnad till, åtminstone någon stund under dagen.

Men pedagoger måste bli bättre på att ryta ifrån när det går över styr, tycker han. När arbetsvillkoren är sådana att det faktiskt är i princip omöjligt att jobba enligt läroplaner och den barnsyn man vill stå upp för. Han säger att ingen kan verksamheten så bra som pedagogerna själva, ingen har så stor insyn i hur barn i olika delar av samhället har det.

– För barnens skull måste pedagoger se sig som ständiga barfotabarnombudsmän, som jag brukar kalla det. Kräva förändring av lokaler eller organisation när det inte fungerar.

Det är särskilt bra tider för det just nu, menar han. För barnkonventionen står högt på agendan för tillfället, regeringen har föreslagit att den ska bli lag i stället för som nu, enbart vara rådgivande. Lars H Gustafsson har länge varit engagerad i barnrättsorganisationer som kämpat för just detta.

– Det skulle ge barnkonventionen en större tyngd. När något blir lag påverkas också människors mentalitet, successivt.

Men när de olika remissvaren kom för någon månad sedan, var flera kritiska. Däribland pekade tunga juridiska institutioner på att konventionen har för vaga formuleringar och saknar ”den precision som svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar är vana vid”.

– Jag lyssnar och kan förstå resonemangen. Samtid­igt har många, ju mer de satt sig in i konventionen, ändrat uppfattning. Man införlivade Europakonvention för mänskliga rättigheter i svensk lag. Så helt omöjligt ska detta inte vara, det är jag fortfarande övertygad om, säger Lars H Gustafsson.

På fritidshemmen är särskilt barns rätt till inflytande, en andemening som genomsyrar hela konventionen, viktig att jobba med, tycker han. Ett bra verktyg kan vara Roger Harts inflytandestege, tipsar han. Där kan man stämma av var man befinner sig och hur man tar verksamheten vidare till nästa steg. Han tror också att reflektion och tid för samtal är viktigt i fritidshemmens värld.

– Vi måste prata om vår barnsyn hela tiden och granska hur den ger sig i uttryck i olika situationer. Det är så den utvecklas och kan fördjupas.

Och även om det inte gör något att kollegorna i arbetslaget har olika barnsyn, tycker Lars H Gustafsson att man behöver kunna samsas om vad man inte vill ska ske i verksamheten.

– Det handlar om överenskommelser som att här kränker vi aldrig ett barn, vi slår inte ett barn, vi hånar ingen, är inte ironiska och vi talar aldrig negativt varken om barnen eller deras föräldrar. Några sådana grundförutsättningar behöver alla vara överens om för att verksamheten ska utgå från att barnen är människor med rättigheter precis som du och jag.

Och när det hettar till, som i en konfliktsituation, är det också bra om arbetslaget har kommit överens om att den som är minst arg tar hand om det. Det är ett sätt att skydda barnen och deras rättigheter också vid pressade tillfällen. Man kan enas om kodord vid sådana situationer, råder Lars H Gustafsson. Som att till exempel säga ”hör du, nu är kaffet varmt i köket” eller något liknande för att signalera till kollegan att man anser att nu är det dags för henne eller honom att lämna och att någon annan tar över.

Barnsyn – i ständig förändring

istockbarnsyn
Illustration: iStock

Synen på barn förändras hela tiden. Genom historien löper dessutom flera uppfattningar parallellt. Här är några utmärkande drag för olika tidsperioder.

Medeltid – slutet av 1800-talet

Barn ses som bärare av arvsynden, därmed är barnet ont. Barnet måste fostras för att utrota det onda, vilket sker med uppfostringstaktiker som aga.

1700-talet

Det bryter igenom en ny syn på barnet, med rötter i 1600-talets filosofi. Nu är barn inte längre födda i synd, de är naturligt goda. Fokus ökar på föräldraskapet och föräldrarnas kompetens att ta hand om barnet.

1800-talets mitt

shutterstockbarnsyn1
Illustration: Shutterstock

Barn börjar få rättigheter till skola och mat, barndomen ses som något att ta sig igenom så fort som möjligt. Barn har andra rättigheter än vuxna och kan fortfarande få stryk i uppfostringssyfte. Medan bilden av yngre barn romantiseras ses tonåringar som 1700-talet problematiska och oregerliga.

Mitten av 1900-talet – nutid

Barns rättigheter och ansvar börjar beskrivas i liknande termer som vuxnas. Barnet ses som aktivt, kompetent, med stor potential och många eftersträvansvärda förmågor. Vi värderar barn så positivt att vi bekymras över att de inte får rätt förutsättningar i hemmet eller skolan.

Källa: Bengt Sandin, prof. vid tema barn, Linköpings universitet

ur Lärarförbundets Magasin