Ingår i temat
Teknik
Läs senare

Dammsugare & bilrace … Åsa Öystilä utmanar barnen att uppfinna

TeknikBilarna. De rullar nerför banan, som står lutad mot en bänk. Bilarna är byggda av eleverna själva förstås. De har också byggt damm­sugare – som fungerar! Teknik är en naturlig del av Öhemsskolans fritidshem.

av Annika Dzedina
17 Maj 2017
17 Maj 2017
Foto: Erik Holmberg

Många kanske är rädda för teknik, tycker att det låter avancerat och svårt och vågar därför inte arbeta med det. Åsa Öystilä, som har arbetat som fritidspedagog i 28 år, är händig och nyfiken på hur saker fungerar, tycker att vi ska börja benämna saker vid dess rätta namn:

– Limmar man ihop två flirtkulor kan man kalla det pyssel. Men om flirtkulorna ska klara av någonting, göra något, då är det teknik, säger hon.

Skolan hon arbetar på, Öhemsskolan i Gammelstad i Luleå, har alltid haft något av en teknikprofil. Att arbeta med teknik i fritidshemmet är därför naturligt, där arbetar eleverna praktiskt med det de lärt sig teoretiskt under skoltid. Det finns ingen särskild tid utsatt och det är inget projekt under några veckor varje år; teknikundervisningen pågår hela tiden. Fritidshemmet gör allt som alla andra gör: är ute mycket, bakar och lagar mellanmål, har tid i idrottshallen, leker, spelar spel, skapar. Ingen behöver göra allt, men teknikintresset smittar av sig och vissa moment vill alla vara med på. Inne i köket står en blå bokhylla, där Åsa Öystilä sparar material – flirtkulor, piprensare, petflaskor, snören, burkar, mjölkkartonger, träbitar och återbruksmaterial.

Man måste ha en motor också så att skräpet sugs upp, och en fläkt

Åsa Öystiläs tekniktips

  • Hitta teknik i det ni gör dagligen i fritidshemmet. Teknik kan vara att bygga något med toarullar.
  • Vi åker ofta till återvinningsmarknader av olika slag där vi hittar material,. Man kan skapa mycket fint av ”skräp”.
  • Sök pengar där de finns att söka, så kan ni bygga mer avancerat ibland, till exempel med motorer. Vi har fått pengar från Teknikföretagen, Baltiska fonden och Luleå kommun.

– Barn är naturligt kreativa och älskar att få utman­ingar. Därför jobbar jag mycket med innovationer och uppfinningar, säger hon.

Alla elever i årskurs 3 har byggt en bil och denna eftermiddag är det dags för avslutning och bilrace. Bänkarna ställs undan i klassrummet, eleverna sätter sig i en ring och de olika lagen presenterar sina bilar och släpper ner dem på banan. Eleverna har arbetat i grupper med två eller tre i varje. Den ena bilen är mer fantasifull än den andra, alla elever är entusiastiska och stolta. Bilarna kommer alla ner – på olika sätt. Någon rullar snabbt, någon lyckas fånga pingisbollen som ligger på kexburken som står där banan tar slut, någon stannar på halva vägen och någon spårar ur. Alla applåderar och jublar åt varandra – glädjen går inte att ta miste på.

– Om en bil åker snett, vad kan man göra då? frågar Sofie Strand, 1–7-lärare som arbetar ihop med Åsa Öystilä.

Hon får olika svar av eleverna: Byta däck, luta den åt andra hållet när man startar, starta längre ner.

Dammsugarbygget är klart. Och den funkar! Foto: Erik Holmberg

När alla bilar har åkt, går eleverna in i grannklassrummet med en lärare och en jury sammanträder och bestämmer vilken bil som ska få snygghetspriset respektive designpriset, fartpriset, rullpriset, fränpriset och så vidare. Det finns ett pris till alla.

När eleverna samlas igen, frågar Åsa Öystilä vad de har lärt sig av bilbygget och om de hade gjort något annorlunda om de hade fått bygga om bilen.

– Ja, säger någon, jag hade gjort hjulen lika stora.

– Vi hade satt en stötdämpare längst fram, säger någon annan.

När prisutdelningen är slut går några av eleverna ut och några kör bilarna flera gånger nerför banan. Andra stannar kvar för att demonstrera sina dammsugare.

– Det var inte så svårt att bygga, säger Oskar Jannok.

– Man tar en petflaska och klipper av den och sen ett sittunderlag och en avklippt trädgårdsslang och sätter på petflaskan.

– Man måste ha en motor också så att skräpet sugs upp, och en fläkt, inflikar Linus Lindqvist samtidigt som han demonstrerar dammsugaren.

Den fungerar. Den är kanske inte den mest effektiva, men den suger upp konfettin som Åsa Öystilä strött ut på bordet.

Hon utmanar ofta sina elever i ”Veckans utmaning”. Det kan vara att bygga en bro, ett torn eller bygga något av återvinningsmaterial. För några år sedan designade eleverna stolar till kändisar, som kungen, kronprinsessan, Måns Zelmerlöv och Johan Harju i Luleå hockey. De tog kontakt med de flesta och fick svar av bland annat kungahuset som tyckte att det var kul och Johan Harju som besökte skolan. Åsa Öystilä vill göra saker ”på riktigt”, saker som går att använda i verkligheten. Kanske är det därför teknik är så poppis i fritidshemmet. Entusiasmen smittar av sig.

Foto: Erik Holmberg

Det mest lyckade projektet var när eleverna byggde ett höghus av skokartonger där de inredde varsitt rum. De byggde skalenliga möbler, drog el och satte in fönster. Svårt?

– Man måste förbereda sig och man måste ha en idé, men sedan behöver det inte vara svårt, säger Åsa Öystilä.

Om man kallar ett husbygge för pyssel, tycker många att det inte är avancerat. Men säger man vad det är – och bestämmer att det man skapar ska lösa ett problem i vardagen – då är det teknik men behöver inte vara avancerat. Kanske skulle många lär­are i fritidshem behöva gå en kurs, dels för att lära sig mer och dels för att få inspiration, menar hon. Sedan 2009 är hon kontaktlärare i teknik i ett samarbete med Luleå kommun, Luleå tekniska universitet och Teknikens hus i Luleå. Under en period arbetade hon som pedagog där och stärktes i sin syn på teknik med de yngre barnen.

Teknikintresset smittar av sig och vissa moment vill alla vara med på

– Det handlar mycket om att se teknik som finns i vår närmiljö och omsätta det till arbetet på fritids. Det kan handla om att bygga något av toarullar eller annat återvunnet material.

Eleverna i trean visar lite av det de byggt: Trashcan 2000 – en mobil soptunna med pennhållare och flaskhållare så att man kan ha dryck med sig. Skräpet slänger man sedan direkt. En pantsparare som trycker ihop burkar så att de tar mindre plats, en automatisk husdjursmatare så att man inte behöver komma ihåg att ge katter och andra husdjur mat.

Sofie Strand, lärare, tror att det finns två faktorer till deras lyckade teknikundervisning: att skolan och fritids samarbetar så bra och att eleverna förstår vad de gör.

– Plus att alla får lyckas, säger hon.

Ibland arbetar de med ett projekt flera dagar på både skoltid och fritidstid, så att eleverna ska slippa plocka undan materialet. Skola och fritids är väldigt flexibla och kan ändra i arbetspass så att det ska passa eleverna bättre, berättar Åsa Öystilä.

Efter bilracet får alla pris av juryn, men i olika klasser. Foto: Erik Holmberg

Hon tycker att det är enkelt att arbeta med konstruktionsuppgifter eftersom det fångar och sysselsätter många barn och är självgående, bara man plockar fram rätt material.

– Det funkar även i stora barngrupper.

Det blir också naturligt att lära sig ord och begrepp som hävstänger, länkar och hållfasthet.

Nu är det mellanmål, men Åsa Öystilä åker till biblio­teket med tre elever för att visa den stora pärlplattan som eleverna har gjort. Förra året firade Gammelstads kyrkby 20 år som världsarv och eleverna la en pärlplatta med 70 000 pärlor. Alla elever i Öhemsskolan och en skola till, gjorde varsin pärlplatta som sedan limmades ihop med övriga.

– Det var roligt men ibland lite jobbigt. När man började pärla tänkte man: ”Vad ska det här bli?”, men när man sedan såg bilden växa fram började man förstå hur det skulle bli, säger Emilia Hörnsten.

Hon gillar teknik för att det är roligt.

– Vi får roliga uppgifter av Åsa på fritids. Jag lär mig att konstruera, hur saker fungerar och att pröva en massa nytt. Pröva hur olika saker fungerar, som vad som leder ström och hur en dammsugare fungerar.

Teknik gynnar det entreprenöriella lärandet, berättar Åsa Öystilä, att klura på saker och räkna ut dem själv; misslyckas, pröva nytt och lyckas. Och för den som har byggt en dammsugare i fritidshemmet i trean är teknik varken konstigt eller svårt.

ur Lärarförbundets Magasin