Läs senare

Den goda rastvakten

krönikaMattias Lundqvist om rättvisa kontra kompetens

18 Dec 2013

Rastvaktsbiten är en ständig källa till gnissel på många skolor. Vem ska vakta mest? Ska alla vakta lika mycket? Det är intressant att ta del av diskussioner i ämnet utanför den egna arbetsplatsen. På jobbet är det lätt att både bli hemmablind och låsa sig i någon slags princip. Sådana låsningar för sällan diskussionen framåt och sticker man ut hakan och tycker något obekvämt eller kanske bara oväntat så är ofta de menande blickarna där och sticker.

Jag har följt en tråd i ämnet i facebookgruppen ”Fritidspedagoger kräver lärarlegitimation” där fritidspedagoger jämfört sig med varandra beträffande hur mycket rastvakt (även kallad rastvärd/trivselledare, red.anm.) de har, såväl i tid som i förhållande till lärarna. Det råder naturligtvis delade meningar men en klar majoritet tycks anse att de vaktar omotiverat mycket i förhållande till lärarna och att rättvisa är detsamma som lika mycket. Det finns självklart även fritidspedagoger som uttrycker att de tycker att det är motiverat och faktiskt också bra att de tar lejonparten av rastvakterna men de är i klar minoritet.

Själv har jag så att säga stått på båda sidorna om staketet vilket inte alls ger mig större rätt att tycka i frågan, men kanske gör det att jag kan se ganska objektivt på saken. Som jag ser det så är det A och O i skolverksamheten är att var och en gör det som den är bäst lämpad för. När det gäller rastvaktsfrågan har jag försökt lyfta det på flera skolor både i egenskap av fritidspedagog och lärare utan att få någon direkt positiv respons från fritidspedagoghåll.

För flera år sedan arbetade jag på en skola som fritidspedagog. Under skoldagen verkade jag som resurs i en skolklass och efter att ha slagit huvudet i väggen gjorde jag – inte så snyggt kanske – en kupp. Jag gjorde upp med läraren i klassen att jag tog hennes rastvakter mot att jag fick gå ifrån och ta fikarast och lunch när jag skulle arbeta i hennes klassrum. Det medförde, som jag såg det, att vi gav barnen i klassen mesta möjliga av vår egen kompetens.

När kuppen blev känd blev det ett väldigt liv. Till en början sågs jag som en svartfot och strejkbrytartyp som sålt mig till motståndarsidan. Efter en tid blev ändå den arbetsfördelning jag hade med ”min” lärare allmän. Det ledde till att rasterna kom att fungera bättre. Vi fick en tydligare ansvarsfördelning, inte minst när det gällde den leksaksbod vi hade på skolgården. Svinnet av leksaker minskade avsevärt och vi hade färre konflikter på skolgården. Därmed inte sagt att alla var nöjda med arbetsfördelningen.

När jag däremot försökt verka för liknande fördelning av tid ute på skolans raster som lärare har blickarna inte varit menande utan mördande. Jag har framstått som en lat lärare som ser mig själv som förmer än fritidspersonalen. En som anser sig vara för ”fin” för att rastvakta. Med den typen av låsningar hamnar vi i en diskussion som är allt annat än produktiv eller gynnsam för verksamheten.

Därför är det andra frågor vi bör ställa oss när vi talar arbetsfördelning. Är det per automatik rättvisa när alla gör samma sak och lika mycket i största möjliga mån? Kanske är full rättvisa inte ens eftersträvansvärt. I stället för att låsa oss i principer och prestige bör vi alla fundera över vad vi utbildade oss till och vad vi ville med vår utbildning. När vi sedan står på arbetsgolvet ska vi, utan att utplåna eller slå knut på oss själva, fråga oss: Vad är bäst för verksamheten? Vem är bäst lämpad för vilka arbetsuppgifter?

Spara

ur Lärarförbundets Magasin