Ingår i temat
Fokus: Bra snack
Läs senare

Film som språkövning: Tystnad, tagning!

I spelade roller vågar barnen prova nya ord och blir mer medvetna om såväl talad som kroppslig kommunikation. Så resonerar pedagogerna på Glasbruksskolans fritidshem i Malmö där film används som ett verktyg för språkutveckling.

10 Feb 2017

Barnen från årskurserna F till 2 på avdelningen Koggen på Glasbruksskolans fritidshem i Malmö har filmmöte i ett arbetsrum. De sitter runt ett ovalt bord och deras fritidspedagog Helena Sjöö läser än en gång upp berättelsen som barnen helt själva har kommit på tillsammans. Den har Bockarna Bruse som inspirationskälla men handlar i stället för troll och bockar om olika nutida kändisar och ett fans.

– Och då sa fanset till Måns Zelmerlöw: ”Får jag inte din autograf får du inte komma förbi”, läser Helena Sjöö med inlevelsefull röst.

Det är en jättebra övning att våga stå framför kameran

Spridda fniss hörs. Det brukar ju vara rätt roligt att lyssna till sina egna sagor. Helena Sjöö fortsätter:

– Men då sa Måns Zelmerlöw till fanset ”Jo, släpp förbi mig. Vänta i stället på Victoria, hon är mycket kändare än jag och kommer efter mig!”.

Barnen vrider sig nu av skratt. Det här är ju hur roligt som helst! Vilka genier de är, som har kommit på det här.

– Åh, jag vill spela Victoria! ropar Ella Majlöv.

– Jag vill vara fanset! säger Måns Wigström.

När sagan är färdigläst griper Helena Sjöös kollega Patrik Thynell in. Han är förutom fritidspedagog även skolans ITK-pedagog och bildlärare och har lång erfarenhet av att arbeta med film och barn.

– Nu ska vi dela upp den här berättelsen i scener, eller­ sekvenser. Vet ni vad en scen är? frågar han ­barnen.

Projektet började med att pedagogerna på Glasbruksskolans fritidshem hade ett spånmöte vid förra läsårets början. Malmö Stad lyfter varje år ett visst tema som alla pedagogiska verksamheter inom kommunen uppmanas att särskilt jobba med. Och nu kom order från utbildningsförvaltningen om att rikta strålkastarna mot ”det språkligt utvecklande arbetet”.

– Först tänkte vi att det gör vi ju redan här i allt­ifrån lek, samlingar, pyssel, läsning och till fritidsråden, säger Helena Sjöö när vi efter barnens filmmöte har tid att sitta ner och prata.

Men i stället för att nöja sig med ett sådant konstaterande gick hon och några kollegor på en inspirationsföreläsning med temat läsning ordkunskap, för att få mer på fötterna om hur de skulle kunna stärka det språkliga. Och det var som att vrida på en vattenkran.

– Vi fick massor av tankar med oss och började prata jättemycket om det här och landade snabbt i att vi ville komma vidare, inte nöja oss med att vara där vi var utan göra barnens språkliga lärande tydligare, säger Helena Sjöö.

När barnen går in i spelade karaktärer vågar de prova nya ord

Nu har det snart gått ett år sedan dess och mycket har hänt på Glasbruksskolans fritidshem. Kort efter inspirationsföreläsningen inledde pedagogerna nya och regelbundna rutiner kring högläsning. Numera får alla barn lyssna till en saga minst en gång i veckan. Pedagogerna har ett rullande schema där de ser till att dela upp barnen i smågrupper så att alla får möjlighet till en sådan stund.

– Det har blivit ett viktigt lugnt och vilsamt tillfälle av gemenskap. Vi har bland annat hunnit läsa Gummi-Tarzan och Myran, Memmo och Mysen, säger Helena Sjöö.

Böckernas och sagornas värld har också lett till många tankar och diskussioner om vad historierna egentligen handlar om: kompisskap, utanförskap, identitet.

– De yngre leker ofta med inspiration från sagorna, har vi märkt, säger Helena Sjöö.

Tillsammans har de pratat mycket om hur en berättelse är uppbyggd. Att den har en början, en mitten och ett slut. Att det behöver hända något.

– Vi bestämde oss för att jobba vidare med sagotemat och barnen fick själva välja hur. De allra flest fastnade för filmen som uttryck och vi har valt sagor som vi har läst och alla känner till som utgångspunkt, förklarar Helena Sjöö.

Förra senvåren gjorde barnen ”stop-motion-filmer” med inspiration från Pelle Svanslös. Det är ett slags tecknad film, fast i mer långsamt tempo där scenerna växlar mellan olika teckningar som barnen själva har gjort.

– Sedan bjöd vi in föräldrarna till filmföreställning. Barnen var jättestolta och det blir också ett sätt för oss att praktiskt visa vad vi gör här, säger Patrik Thynell.

Nu är det alltså spelad film som står på tur. Vi återvänder till det ovala bordet och barnens filmmöte. Diskussionerna pågår för fullt om vilken rekvisita och vilka kläder som ska användas för att tittarna ska förstå vilken kändis som gestaltas. Förutom skådespelargruppen finns det en rekvisita-grupp som ska ta emot beställningar. Alla vill nämligen inte stå framför kameran och Helena Sjöö tycker det är viktigt att ingen blir tvingad.

– Vi har inga kunskapskrav på fritids. Men vår verksamhet ska vara pedagogisk och därför tror jag det är viktigt att blanda den fria leken med mer organiserade inslag. Rekvisita-gruppen är också delaktig i hela processen, de har varit med och skrivit manus. I själva inspelningsfasen får de andra uppgifter, säger hon.

Simon Funk kommer på att de skulle kunna be rekvisitagruppen att klippa ut bilder ur tidningar på kändisarnas ansikten.

– Sedan kan vi klistra dem på våra egna huvuden så att tittarna fattar vem som är vem.

Ett förslag som kommer upp är att de kan ha speciella kläder, sådana som Frans, Victoria, Messi, Zara Larsson och de andra brukar ha.

Och fanset måste ha ett autografblock.

Patrik Thynell undrar hur barnen tänker kring röst­erna när de ska spela. Han ställer lite ledande frågor.

– Ska ni prata på någon speciellt sätt? Kan man hjälpa tittarna att lista ut vem som är vem genom sättet man pratar på?

Tillsammans bestämmer de sig för en provtagning och rusar ut i ett större rum. Patrik Thynell kommer efter med en surfplatta i högsta hugg.

– När barnen går in i spelade karaktärer vågar de prova nya ord. Min erfarenhet är också att de blir mer medvetna om röstlägen och kroppsspråk, säger han medan han letar fram surfplattans inbyggda filmprogram.

Ella Majlöv, alias sångerskan Victoria, gör sig redo och placerar sig enligt Patrik Thynells instruktioner. Han trycker på inspelningsknappen och signalerar att kameran går. Det ivriga fanset, som spelas av Måns Wigström, kommer springande och vill verkligen ha Victorias autograf. Men se det får fanset inte.

– Vänta på Frans, han är mycket kändare och kommer efter mig, säger Ella Majlöv.

Men nu kan hon bara inte hålla inne med det gapskratt som ligger och bubblar i magen. Scenen är som tur just färdiginspelad, Patrik Thynell trycker av inspelningsknappen och alla börjar skratta jättemycket. Sedan vill de se på resultatet, fort. Barnen samlas runt skärmen och det är svårt att höra dialogen eftersom fnissandet fortsätter.

– Det är en jättebra övning att våga stå framför kameran och prata inför andra och sedan också titta på sig själv, säger Patrik Thynell.

Helena Sjöö tycker hela processen är en enda lång träning i att argumentera, diskutera, lyssna och jämka. Det hände mycket bara de gånger när barnen satt och kom på historien, säger hon.

– De hjälptes verkligen åt. Och när någon tyckte annorlunda pratade de noggrant igenom saken, provade olika argument och landade i konsensusbeslut. De har verkligen diskuterat sig fram till slutresultatet ihop. Och det är ju resan som är det viktiga, inte hur den färdiga filmen blir.

Men hur slutar berättelsen då? Jo, tillslut möter fanset självaste Ikea-fadern Ingvar Kamprad som kliver ner från scenen. Men när fanset ber om hans autograf säger Ingvar Kamprad att han har polio och är påväg till doktorn. Och det är minsann mycket smittsamt. Fanset skriker av fasa och springer livrädd därifrån.

– Ja, det kan tyckas lite märkligt det här med polion. Men tvåorna hade just fått vaccin hos skolsköt­erskan och det inspirerande uppenbarligen i berätt­elsen, förklarar Helena Sjöö.

ur Lärarförbundets Magasin