Läs senare

”Fritidshemmet har legat i koma sedan 2000-talet”

PorträttetAnn S Pihlgren växte upp i ett klassiskt arbetarhem och blev troende akademiker.
I dag är hon forskare, författare och föreläsare med uppdrag att förnya fritidshemmet. ”Det är en fantastisk tid, nu när det sker så många förändringar”, säger hon.

av Elisabeth R Brising
26 Okt 2017
26 Okt 2017
Foto: Liselotte van der Meijs

Det är svårt att få till ett möte med doktor Ann S Pihlgren. Hon är upptagen, reser mycket och delar sin tid mellan Skolforskningsinstitutet Ignite, föreläsningar, bokskrivande och konsultuppdrag i olika delar av landet. Lärare, forskare, ledare. Hur fick hon så många olika roller och blev en auktoritet i utbildningsvärlden?

Vi tar det från början. Ann S Pihlgren växte upp i Stockholmsförorten Sundbyberg, ”Sumpan” i folkmun. Familjen bodde i ett nybyggt kvarter med ”massor av ungar”. Barndomen präglades av fri lek på gårdarna utan de vuxnas inblandning.

– Vi lekte långa lekar, cyklade, åkte skridskor, spelade brännboll … Jag minns det som att alla fick vara med, barn i alla åldrar.

Ann S Pihlgrens mamma var hemmafru och ropade på henne när det var dags att komma in. Hemma på gården tog Ann S Pihlgren för sig men i skolan var hon blyg.

Ni måste stå på er mer och hävda er pedagogiska roll

– Jag gillade ändå skolan – konstigt nog – för när jag tänker tillbaka var det en väldigt svart pedagogik.

Lärandet byggde på en rädsla för läraren, det var riskfyllt att göra fel och man kunde bli utskrattad. Betyg hade man från årskurs ett.

– Men jag gillade att lära mig. Jag förstod att här öppnas en värld av oändliga möjligheter. Det är känslan jag vill att ungarna ska känna nu också.

Som tonåring brottades hon med att vara en pluggis. I Sumpan skulle man helst dricka öl i stället för att läsa. Hon hade alltid vänner men ville inte vara som andra.

– Jag gav mig hän åt mina egna intressen, gick på Dramaten själv, lyssnade på klassisk musik och byggde skyddsmurar.

Efter gymnasiet gick hon en yrkesutbildning i scenografi och funderade länge på att bli arkitekt. Men i hennes familj hade ingen gått på högskola, så att närma sig högre studier kändes lite skrämmande.

– Jag tänkte att jag börjar med en kurs i ett ämne jag tycker är kul – så jag valde filmvetenskap.

Det blev tre terminer samtidigt som hon började jobba extra som lärarvikarie. Hon fick sedan ett vikariat som klasslärare för en etta. För att kunna lära eleverna läsa och skriva läste hon pedagogikböcker. Det var också under det här året som hon fick sin första kontakt med fritidshemmet. Eftersom en pojke i klassen, Kalle, lätt hamnade i slagsmål kontaktade hon fritidspedagogen Eva för att prata om hur de skulle kunna hjälpa Kalle. Kollegorna fick till ett fint samarbete. Kalles problem minskade under året och Ann S Pihlgren blev senare fosterförälder åt Kalle.

Året i skolan väckte ett djupare intresse för läraryrket. Ann S Pihlgren läste på Stockholms universitet, på gamla Konradsberg för att bli behörig i låg- och mellanstadiet.

– Det var en jättebra utbildning. Eller, nej det var inte alls en bra utbildning, men jag hade tre jättebra lärare: Katarina Elsner, Birgitta Sillén och Monika Ås.

De påverkade hennes syn på pedagogik och stod för en undervisning där handen, estetiska uttryck och intellektet är integrerade.

Efter studierna arbetade Ann S Pihlgren som klasslärare i tio år innan hon gick vidare med olika ledningsjobb. Hon har varit rektor, förskolechef, kvalitetsutvecklare, förvaltningschef och en kort period skolpolitiker för Moderaterna i Norrtälje.

Jag har en djup tro på att den bildade reflekterande människan kommer att kunna bidra till demokratin

– Som lokalpolitiker var alla alltid arga på en för att man var tvungen att ta jobbiga beslut som att stänga skolor och spara pengar. Och man fick inte alls bestämma så mycket som jag hade trott, säger hon.

Ända sedan lärarutbildningen har Ann S Pihlgren velat forska, hon läste magisterkurser vid sidan av jobbet men det var svårt att få tid att doktorera.

– Jag var ju tvungen att kombinera det med ett jobb för att försörja mig.

Då Ann S Pihlgren valde ett jobb som rektor för en mindre skola fick hon möjlighet att skriva klart sin avhandling på deltid. Hennes studie, som handlar om sokratiska samtal med elever, blev klar 2008 och röstades fram till årets bästa avhandling av lärare.

Sokratiska samtal är en filosofisk metod där läraren i dialog med eleverna utforskar en fråga. Ofta står en berättelse, bok, film, bild eller sak i fokus. Ann S Pihlgren beskriver det som ett eftertänksamt samtal, ett förhållningssätt som kräver både respekt för andra och kritisk analys. Sokratiska samtal är bra för att diskutera sådant som regler, etiska frågor och vänskap, tycker hon. Det kan ge barn välbehövligt rum för reflektion. Hon tycker det behövs filosofiska samtal i skolan.

– Jag har en djup tro på att den bildade reflekterande människan kommer att kunna bidra till demokratin, möta andra med respekt och pröva sin egen åsikt.

Inte minst är det nödvändigt när vi översköljs av ett informationsflöde med starka åsikter.

– Paradoxalt nog upplever jag att det föder ett nytt intresse för filosofi. Jag tror det finns ett starkt behov hos människor av ett annat sorts utbyte. Eftertänksamt, långsamt, respektfullt – och lite kul.

År 2010 blev Ann S Pihlgren erbjuden att vikariera som studierektor på Stockholms universitets lärarutbildningar med fritidshemsinriktning. Hon har under åren varit redaktör för flera böcker om fritidshemmets uppdrag. Hennes senaste bok handlar om föräldrasamverkan.

– Traditionellt ser föräldrar tyvärr på fritidshemmet som barnpassning. Professionen – ni måste stå på er mer och hävda er pedagogiska roll, uppmanar hon.

Hon tycker det länge saknats ett fokus på verksamhetens viktiga roll i skolvärlden.

– Fritidshemmet har legat i koma sedan 2000-talet.

En studie som Ann S Pihlgren gjorde 2014 visar att det är svårt för fritidspersonal att arbeta utifrån sin egen pedagogik under skoldagen, att de ofta tilldelas en roll utifrån hur klassläraren planerar. I sina föredrag lyfter hon ofta fram vikten av ett bättre samarbete mellan skola och fritidshem och förklarar med varför det finns svårigheter.

– Det har både ekonomiska orsaker, besparingarna på 90-talet, och pedagogiska: de stora skillnaderna i synen på barns lärande mellan klasslärare och fritidspedagoger.

Själv förespråkar Ann S Pihlgren pedagogisk samspelsteori utifrån Vygotskijs tankar, även om både mognadsteori och behaviorism haft en viktig plats. Mognadsteori gör lätt läraren för passiv, anser hon, medan behavioristiska metoder gör eleverna passiva.

– Fråga dig i stället: Hur gör jag världen mer begriplig för eleverna?

Ann S Pihlgren var med i den grupp som skrev läroplanens nya kapitel om fritidshemmet. För henne var det viktigt att betona lärandeuppdraget. Hennes egen studie om hur personal i fritidshem arbetar med undervisning var ganska nedslående, säger hon. Det beror både på bristen på utbildad personal och på att man på många ställen inte diskuterar begreppet.

– Undervisning är din idé med vad du gör för att åstadkomma ett lärande. Lärande är det som sker hos eleven.

Hon hoppas att den nya läroplanen stärker fritidshemmen gentemot rektorer så att personalen får mer tid att planera en bra verksamhet. Ann S Pihlgren lyfter också behovet av kvalitetsgranskning.

– Kvalitet är ju inte ett enda mått utan beror på många faktorer: resurser, personal, utbildning, barngruppens storlek, lokaler…

Man bör med jämna mellanrum fråga sig: Gör vi det som står i läroplanen? Har eleverna fått möjlighet hos oss att lära sig de här sakerna? Är folk nöjda? Personalen? Föräldrarna? Eleverna?

– Observera verksamheten återkommande, kanske fem minuter per gång. Kolla till exempel: Hur hjälper barnen varandra? Hur löser de konflikter? Hur ofta löser de dem på egen hand? Det räcker.

Ett annat tips är att spana på utvecklingen av övriga förmågor – sådant som problemlösning, kreativitet, ansvarstagande och social kompetens.

– Det är fritidshemmets hemmaplan i varenda cell. Det är det här man är duktig på. Lyft upp det och hitta en systematik.

Efter en flängig arbetsdag med många möten landar Ann S Pihlgren oftast hemma i huset i skärgårdskommunen Norrtälje med sin man. Här har de uppfostrat sina tre barn som nu flyttat hemifrån. Här är hon också kyrkvärd i den lokala kristna församlingen. Gudstron har kommit med åren och betyder mycket för henne.

– Jag har brottats mycket med min egen tro och filosofi. Tro är ju problematiskt eftersom det är just tro, inte att begripa.

I religionen hämtar hon sin starka kraft och övertygelse i arbetet.

– Jag tror att jag, och alla andra människor, har unika förmågor och möjligheter. Jag tror att jag får energi när jag väljer rätt. Jag har haft jobb jag inte trivts med som dränerat mig, men då har jag tänkt: Det här är inte mitt uppdrag, här är inte jag till nytta.

Då har hon rört på sig och sökt sig till en plats där hon känner att hon kan göra skillnad.

– Jag vill att så många elever som möjligt får så bra förutsättningar som möjligt att uppleva lärandets glädje.

Nu i 60-årsåldern känner Ann S Pihlgren att hon börjar få tillbaka allt hon gett ut under sitt yrkesliv, hon är ett namn i skolvärlden, en person många lyssnar på och ber om råd.

– Jag jobbar jättehårt och har gjort det hela mitt liv. Jag har alltid pluggat halvtid och jobbat heltid eller tvärtom. De senaste fem åren känns det som om jag har haft en payoff-tid. Jag kan omsätta det jag kan, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin