Läs senare

I kölvattnet av #metoo

av Jonas Wallman
06 Dec 2017
06 Dec 2017
Jonas Wallman, fritidspedagog

Nyligen blev metoo-kampanjen ett viralt fenomen där ett mångårigt sjukt beteende blev friskt synat, ifrågasatt och ansatt. Bakgrunden till kampanjen är en stor Hollywoodproducents övergrepp på kvinnliga skådespelare och medarbetare som fått kända som okända kvinnor att gå ut och berätta om sextrakasserier och övergrepp de fått utstå. I sociala medier finns en uppsjö av omskakande och skrämmande berättelser att läsa.

Det borde nu inte finnas en person, minst inte en man, som inte satt sig ner och börjat fundera över sitt handlande och sitt beteende, för i grund och botten är detta just vad det är – från grunden inlärda mönster och beteenden för hur pojkar och flickor får och förväntas agera.

Här, precis här, kommer skola, förskola och fritidshem in. Vi har som vår absolut främsta uppgift att fostra samhällsmedborgare som är goda företrädare av de värden vi önskar i vårt gemensamma samhälle. Jag kan verkligen inte se det på annat sätt. Du kan lära dig komparera oregelbundna verb som 17-åring eller fixa derivatan i yngre medelåldern men det fundamentala för sociala strukturer och ordningar måste sättas i tidig ålder. Det är svårt att hämta hem dessa när könsroller, maktdisponering och tystnadskulturer redan är satta och befästa.

Sett till vår läroplan formligen dryper den av hänvisningar till att det är detta som vi ska jobba med. Kapitel 1 och 2 som gäller skola, förskoleklass och fritidshem är ett manifest för dessa frågor. Vi kan inte välja bort dem.

Genusarbetet verkar fungera ungefär som utsvängda byxor – det går mode i det. Det duger inte. I vår värld och verksamhet är det aldrig okej att könet avgör aktivitet eller hur vi bemöter människor. Detta är mönster vi måste jobba med hela tiden och inte minst hos oss själva. För en pojke ska aldrig få knuffa sig före en flicka i kön och vara ursäktad med att det ligger i pojkars natur att så göra. Det är inte heller okej att vi förväntar oss eller kalkylerar med risken att killar slåss men absolut inte tjejer, och så vidare.

Jag tänker på författaren Fredrik Backman som skriver: ”när pojkar är mörkrädda tänker de på mördare och monster … när flickor är mörkrädda tänker de på pojkar.”

Här ser jag att vi kan göra skillnad med våra verksamheter, skillnaden kanske inte är matematisk eller språklig men den är mellanmänsklig och den är av absolut största vikt.

ur Lärarförbundets Magasin