Läs senare

Problem går inte upp i rök

Mattias Lundqvist om mattan som rycks undan när det blir eftermiddag.

02 Feb 2015

För länge sedan, nu snackar vi 80-tal, pratade vi om barn med särskilda behov. Därefter sade man barn med behov av särskilt stöd och i slutet av 90-talet hörde jag för första gången uttrycket elever i svårighet. Ni hör skillnaden, va? Vi har bytt ut barn mot elever. En tydlig signal om att det faktiskt är eleven som har behov eller svårigheter och elev – det är vad barnet är under skoltid. Uttrycket ”i svårigheter” visar inte heller på att ett faktiskt extrainsatt stöd är nödvändigt.

Samtidigt som uttrycken har ändrats har anslagen minskat. Jag påstår inte att de här barnen är unika i det hänseendet. Verksamheten ”barn och utbildning” har likt många andra verksamheter tvingats se hur budgeten beskärs för varje år. Skillnaden är att när skolorna får minskade anslag slår det mot de svagaste eller mest behovs­krävande. Dessutom slår det mot deras tid på fritids i första hand. Skolan är obligatorisk, i skolan ställs det andra krav och i skolan ska barnen få betyg.

På sätt och vis straffas barn med behov av särskilt stöd dubbelt. Det är ju även så att den ordinarie bemanningen på fritidshemmen har minskat kraftigt över tid, vilket naturligtvis drabbar de mest utsatta barnen hårdast. När sedan deras stödtimmar minskat eller dragits in blir självklart deras situation en helt annan än tidigare. Vi kunde läsa om detta i enkätundersökningen om särskilt stöd på fritidshemmen i förra numret av Fritidspedagogik. När jag började arbeta på sent 80-tal hade vi 2,5 tjänst på 20 barn på fritids. Fritidshemmet hade två avdelningar och utöver ordinarie timmar hade vi 20 timmar extra för ett barn med funktionshinder samt ytterligare 20 timmar extra eftersom en av de två grupperna ansågs krävande. Sex heltider för totalt 40 barn med andra ord. Visa mig det fritidshem som är i närheten av den bemanningen i dag.

Vad är det då som har skett längs vägen? Den utskällda kommunaliseringen av skolan? Ja, kanske den också. Helt klart är att när skolan slog följe med fritids i kommunal regi blev fritids den stora förloraren, i alla fall ekonomiskt. När pengarna fördelas ute på enheterna har fritidshemmen fått finna sig i att spela andra fiolen, inte minst när det gäller satsningen på barn som kräver extra resurser.

Missförstå mig rätt. Det råder inget tvivel om att barn med svårigheter behöver extra stöd i skolan och det är självklart att skolan ska göra allt som står i dess makt för att hjälpa de här barnen att nå sina mål och kunskapskrav. Problemet är att när skoldagen är slut och fritidshemmet tar vid har dessa barns svårigheter, funktionshinder och problem inte gått upp i rök. De följer med och tar sig olika uttryck i lekar, sociala sammanhang och all form av interaktion med andra. Därför känns uteblivet stöd efter skoltid lite som att man försöker bära upp de här barnen i skolan för att sedan rycka undan mattan för dem när de kommer till fritids.

Vår nye utbildningsminister lovar i och för sig, i förra numret av denna tidning, ökade anslag till fritidshemmen. Hans ambition är mindre barngrupper, ökad vuxentäthet och mer ändamålsenliga lokaler. Förändringar som skulle kunna komma att betyda mycket för barn med behov av struktur och ordning för att fungera. Själv skulle jag nog vilja se de där öronmärkta pengarna och förändringarna innan jag gör vågen. Det vore än mer tacknämligt om Gustav Fridolin sa det som vi alla redan vet. Att barn med behov av assistent – jag eller annan riktad resurs ska få det – inte bara mellan klockan 8 och 14.

ur Lärarförbundets Magasin