Läs senare

Skapa tid och rum för lek

Lekforskning. Pedagoger slår knut på sig själva för att styra vad barn lär sig i leken. En viktigare och – mer inspirerande – utmaning är att ge förutsättningar till lek och se vad som händer, menar Eva Kane.

30 Maj 2011
Skapa tid och rum för lek
Illustration: Eva Lindström

När Eva Kane, efter tjugo år i Nordirland, börjar arbeta som fritidspedagog i Sollentuna, får hon uppdraget att gå ut och leka på skolgården med en barngrupp. Det dröjer inte länge innan någon trillar och skrapar knäet. ”Vardagsmat” tänker nog de flesta av oss. Ett skrubbat barnknä är långt ifrån någon katastrof. ”Det går över tills man gifter sig”, som mormor brukade säga. Men Eva Kane är färgad av åren i Storbritannien. Hon skyndar in på fritids med det knäskrubbade barnet och frågar, en smula förskrämt, vad hon ska göra. Varpå en kollega tittar förvånat på henne och säger: ”Ja, du … Plåster finns i skåpet.”
Foto: Viktor GårdsäterDet här var fyra år sedan. Numera är Eva Kane adjunkt vid Stockholms universitet där hon utbildar blivande fritidslärare i bland annat lek och samtidigt genomgår en forskarutbildning. I bagaget finns en Master of Social Science i Lifelong Learning från Belfast University. Tafattheten på skolgården i Sollentuna bottnade knappast i att hon saknade erfarenheter eller kunskap. Den berodde på en annorlunda syn på lek.

– I Sverige är det en självklarhet att barn ska leka och att det är bra för dem. Det är inte hela världen om det uppstår några skrubbsår, säger Eva Kane.

I Storbritannien, berättar hon, är det annorlunda. Rädslan för att barn ska få fysiska men, även små blessyrer, är ständigt närvarande. Den beror främst på den rådande åtalskulturen. Oron över att föräldrarna ska stämma de ansvariga för verksamheten är stor. En oskyldig knäskada på skolgården är lika med ett otaligt antal blanketter att fylla i.

Rädslan gör att det inte finns mycket utrymme för lek. Personalen vågar inte låta barnen klättra i träd – de kan trilla ner och slå sig. Barnen får inte leka med tomma toapappersrullar – de kan få salmonella. Aldrig är någon ensam med en grupp barn och personaltätheten är hög.

– Det tog ett bra tag innan jag vande mig tillbaka till det svenska synsättet. I början var det väldigt ångestladdat med stora barngrupper. Jag fick också kämpa med att inte vara för överbeskyddande, ler Eva Kane.

Den svenska synen på lek var annars en av anledningarna till att Eva Kane flyttade tillbaka till Sverige när hon ville ägna sig åt fördjupning och forskning.

– Synen att lek är bra – om inte livsviktig – är väldigt sympatisk! säger hon.

Men trots denna rådande konsensus är det inte lika självklart varför lek är så bra eller ens vad lek innebär. Svårigheten med att definiera lek upprepas av många forskare och lekvetare. Två faktorer är ändå de flesta överens om: lek är en process och lek är det som sker när barnen själva initierar och kontrollerar det som händer. 

Forskning visar också att barn tycker att leken är bäst när de själva har kontrollen och inte de vuxna. Leken är själva drivkraften och inte det leken ska leda till. Detta får Eva Kane att problematisera ”fri lek”, ett ofta förekommande uttryck på fritidshemmets veckoplanering eller till och med på skolschemat.

– Vad innebär egentligen fri lek? Vad är motsatsen – ofri lek? utmanar hon.

För om lek definieras genom att barnen initierar den och bestämmer var, när och hur, kan vi inte ens tala om styrd lek.

– Då är det ingen lek utan en vuxenledd aktivitet, säger hon.

Ska man sätta på sig ”idealisthatten”, som Eva Kane uttrycker det, då borde barn få leka utan någon inblandning från vuxna. Den egna synen på lek och hur viktigt det är att reflektera över den är något som Eva Kane återkommer till. Hon talar om tre vanliga lekparadigm. Dels kan man se lek som terapi, att barnen bearbetar något. Genom leken kan barnet påverka det som händer och ta kontrollen, ett exempel är krigslekar.

– Med det här synsättet blir den vuxna en ”terapeut” i den bemärkelsen att man ser till att miljön är trygg, man har hög toleransnivå och tillåter mycket, förklarar Eva Kane.

Ett andra paradigm är lek som evolution, att leken är en biologisk drivkraft för att människor ska kunna lära sig att överleva. Då blir leken bäst utan vuxna men det är deras uppgift att värna om att barnen får vara i fred och försvara platser för barnens lek. Det tredje och kanske vanligaste synsättet är lek som utveckling och lärande. Det finns inte en forskare som förnekar att lek hör ihop med lärande. Frågan som däremot fortfarande utreds är hur det hänger ihop.

– I verkligheten arbetar vi inte renodlat efter ett enda förhållningssätt men när vi tänker och talar om lek måste vi veta vilket paradigm som påverkar oss. Som pedagog måste man alltid välja en roll som utgår från vilket förhållningssätt man har till leken – även om det kan skifta från tillfälle till tillfälle. Reflektionen är därför jätteviktig liksom att diskutera med sina kollegor, säger Eva Kane.

Att barn lär sig genom lek har vi alltså förstått. Ofta ligger fokus på just detta lärande, att de vuxna vill att barnen ska lära och försöker styra det. Några forskare pekar på risken att det finns en övertro på möjligheten att påverka barnens lek så att de skulle kunna utvecklas fortare eller lära sig mer. Eva Kane talar om skolifiering, att man i fritidshemmen vill efterlikna skolan där det alltid är lärandet som är det centrala. Det gör henne orolig.

– Det kan göra att leken, i ordets rätta bemärkelse, försvinner, funderar hon och fortsätter:

– Jag tycker det är bra att observera och reflektera, att efteråt se ”att det här och det här lärde de sig i dag genom leken”. Men däremot ska man inte ha uppsåtet om vad de ska lära sig redan innan!

Hon återgår till definitionen av lek, det är en process – inte en produkt.

– Det måste man förstå! Ser man leken som en process behöver man inte ha någonting konkret att visa upp efteråt.

Eva Kane drar ett klassiskt exempel. Barnen bygger i leken upp någonting, det kan vara ett högt torn av kaplastavar, ett stort sandslott – för att sedan gemensamt totalförstöra verket. Många gånger till de vuxnas stora förvåning – och kanske förtvivlan.

– Men då är det förstörandet som är själva poängen med leken och inte det höga tornet, säger Eva Kane.

Hon menar att om tron på det kompetenta barnet finns, tron att barn utvecklar sina förmågor inom de ramar vi ger dem, behöver vi inte bekymra oss så mycket om att styra vad de ska lära sig när de leker. Med den synen behöver pedagogerna inte slå knut på sig själva för att försöka styra vad barnen ska lära sig. Leken är viktig, men lärandet och utvecklingen som sker tar barnen själva, om än omedvetet, ansvar för. I stället blir pedagogernas viktigaste uppgift att skapa utrymme för lek.

– Man ska ge förutsättningar för lek och sedan se vad som händer! En uppgift som dessutom är mer engagerande och mer inspirerande än att försöka styra leken, säger hon.

Här kommer vi in på Eva Kanes forskarutbildning. Hennes avhandlingsområde handlar just om hur arbetslag på fritidshem kan utveckla sin förmåga att ge utrymme för lek. 

Miljön är en viktig aspekt. Var gillar barn att leka? Jo, ofta dras de till skrymslen och vrår – både ute och inne – där de ”inte syns”. De dras också till miljöer med ett meningserbjudande, det vill säga fantasieggande miljöer som kan föreställa mycket. Enligt Eva Kane gillar barn det här med ”genom, över, under, avskildhet eller fokus”. Ta exempelvis barn och vatten; om det finns en bäck, en fontän eller en stor pöl, drar sig barnen automatiskt dit. Bildas en stor vattenpöl på skolgården är barnen där i ett huj och använder den på många olika sätt.

Frågan är hur mycket meningserbjudanden som finns i miljöerna i och runt fritidshemmet – det är en utmaning att gripa sig an.

– Ibland behöver barnen också hjälp med att göra platsen till sin, till exempel första gången de går ut i en skog. Då kan de behöva hjälp med att vänja sig vid miljön innan de får i gång sin egen lek, säger Eva Kane.

En uppgift är också att se till att barnen får tid till lek och inte blir avbrutna hela tiden. Det kan ta lång tid att iscensätta en lek. På fritidshemmet är det ständiga avbrott för samling, mellanmål, styrda aktiviteter, förflyttningar och för hämtning. Eva Kane tycker att man ska fundera över organisationen och möjligheter att skapa tidsutrymme – eller åtminstone vara medveten om att man avbryter leken.

– Man kan medvetet välja att störa leken för att det är något annat som måste göras. Men om man alltid går in och stör leken är det inte respektfullt.

Eva Kane tror också att man som pedagog, eller vuxen, mår bra av att rannsaka sig själv och sitt lekminne: Var, när och hur lekte jag bäst?

– När jag var barn fick jag oftast vara i fred och ”leka klart”. I dag får barn sällan leka färdigt, säger hon.

Hon märker av att det finns höga förväntningar i fritidshemmen – både i den egna yrkeskåren och i föräldragruppen – på att kunna erbjuda många olika aktiviteter.

– Samtidigt brukar föräldrarna visa stor tacksamhet när man kan visa på att barnen får utrymme för lek. Men det kräver att vi har ett språk för det som händer när barnen leker och kan förklara det så att föräldrarna förstår att det är ett medvetet ställningstagande att vi vill att barnen ska få leka mycket, säger Eva Kane.

Därmed är vi tillbaka där vi började, att ”lek är bra” är allmänt vedertaget. Men med vissa undantag, har Eva Kane noterat. För även om vi i Sverige är väldigt tillåtande då det gäller fysiska blessyrer är vi desto räddare för att utsätta barnen för mental smärta. Barn ska till varje pris skyddas från jobbiga känslor, Eva Kane talar om mental curling. Vuxna accepterar om barnet blöder lite från benet efter leken men blir ängsliga om någon blivit lite ledsen eller orolig. Ett exempel på detta är att pedagoger ofta upplever det som ett problem att något barn ”styr och ställer” i leken och ser det som sin uppgift att lösa det eftersom man vill skydda barnen från konflikter. Man är rädd för att barnen ska må dåligt men inte våga säga ifrån. Eva Kane menar att det också ofta i fritidshemmen finns en rädsla för krigslekar, att man är ängslig över att det ska komma fram känslor som barnen inte kan hantera.

– I vissa skolor vet jag att de har nolltolerans mot bråk, vilket automatiskt innebär att brottningslekar förbjuds. De som är så viktiga för utvecklingen, särskilt hos pojkar. Forskning visar att det är i brottningsleken man kan lära sig turtagande och rollbyte och var gränsen mellan på låtsas och på riktigt går, säger hon.

Om vi skyddar barnen från alla obehagliga känslor leder det till att de inte får redskap att hantera dem, varnar hon.

– Får de inte pröva sig fram vet de inte hur långt de kan gå när det är ”på riktigt”. Det är bara att jämföra med att klättra i träd. Får man prova sig fram lär man sig ganska snart hur högt man själv klarar att klättra, säger Eva Kane. 

Mer om Eva Kane:

Adjunkt vid institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner, Stockholms universitet.

Gör: Utbildar blivande grundlärare med inriktning fritidshem, samt genomgår en forskningsutbildning.

Avhandlingsområde: Hur arbetslag på fritidshem kan utveckla sin förmåga att ge utrymme för lek.

Utmaningen med forskning: ”Att förhålla sig kritiskt till det man brinner mest för!”

Leker själv: ”Gärna – men risken är att jag tar över. Barnen måste ge mig rollen.”

Lästips: Eva Kane har skrivit kapitlet ”Den livsviktiga leken” i boken Fritidshemmet, red Ann S Pihlgren, Studentlitteratur.

ur Lärarförbundets Magasin