Ingår i temat
Fokus: Musik
Läs senare

Trum, bank, klink, plink!

På de flesta skolor finns en musiksal. Varför inte använda den på eftermiddagarna? Möt Raymond Ohlson som har tillgång till en riktigt bra musikverkstad på Fria Emilia i Boden.

28 Okt 2016

Foto: Susanne Lindholm
– Jag ska visa er en musikmaskin, säger ­fritidspedagogen Raymond Ohlson.

Tretton barn från årskurs två sitter på golvet framför smartboarden. På skärmen börjar en kille spela på ett mystiskt hembyggt träföremål med massor av kugghjul och kulor som rullar i banor. Rytmer och toner bildas automatiskt på det märkliga instrumentet och en låt följer. Barngruppen är mäkta imponerad. Spridda röster utbrister: ”Oj!”, ”Det ser ganska coolt ut”. ”Kolla alla kulor – det är proppfullt!”. ”Jag skulle vilja ha en sån där hemma …”

När videon är slut applåderar publiken. Raymond Ohlson frågar vad barnen tänker om instrumentet? Någon undrar hur man byggt det ”så att det blivit takt?”. Det vet inte läraren, han har funderat mycket på det själv. Andra barn undrar om han har ”lajkat” klippet på Youtube? Det har han inte gjort än, till gruppens stora förvåning.

– Lajka nu!

Efter introduktionen med videon flyter barnen iväg i olika riktningar och försvinner in i tre olika små ensemblerum som angränsar till musiksalen. Där plockar de vant fram instrument och mikrofoner. Det finns gitarrer, trummor, pianon, elbasar, ukuleles, syntar och datorer på plats. Här på Fria Emilia, en F–9-skola i norra Sverige, har man en av landets bästa musiksalar, enligt Raymond Ohlson, som själv studerat musik både i gymnasiet och på folkhögskola. Musiksalen används till hela skolans musikundervisning och även av Kulturskolan så det gäller för fritidshemmet att boka in den några timmar i veckan. Då det är ”musikverkstad” finns Raymond Ohlson till hands här och guidar de elever som är intresserade av att spela instrument, sjunga eller skriva låtar. Ibland bjuder barnen på show för varandra och delar ut hemgjorda konsertbiljetter. Ibland skriver Raymond Ohlson själv en tokig sång på gitarren. Vill han locka in fler elever går han runt med gitarren på fritidshemmet och spelar.

Foto: Susanne LindholmDet ryms 12–15 barn i musikrummen – mer blir för stökigt. Tvåorna och ännu äldre elever har fått träning i att själva koppla in förstärkare och analoga mixerbord. De yngsta eleverna är framför allt intresserade av lättillgängliga instrument som congas, maracas och xylofoner. Under introduktionen för nya elever på fritidshemmet visar Raymond Ohlson salen och hur man skruvar på volymrattar och strängar så att inte saker går sönder eller ger hörselskador. Det är både dyr och känslig utrustning, vilket kräver rätt grundkunskap.

– Ska jag stoppa in sladden här, frågar Olle Onsum, som vill spela elgitarr med Alexandra Morin. Hon sätter sig i samma rum vid ett digitalt trumset med hörlurar.

Raymond Ohlson går runt mellan rummen och hjälper alla elever som har frågor. Han delar ut små diktafoner så att de kan spela in sig själva och lyssna.

– Vi kallar det formativ dokumentation, en fortsättning på pedagogisk dokumentation. Det är ett sätt för eleverna att själva reflektera över vad de gjort och lära sig av det, säger han.

Sex tjejer kopplar in mikrofoner, spelar trummor och plinkar piano i ett rum. Olle Onsum beatboxar i en mikrofon i rummet intill. Dunder och klink blandas med ljudtestande i mickarna. Att hålla nere volymen är en utmaning och något man talar mycket om.

– Det är ständiga diskussioner. 60 procent av tiden pratar jag om att man måste tänka på varandras hörsel.

Det tycks ha gett resultat för det är inga elever som slår särskilt hårt på trummorna eller vrider upp förstärkarna till max. De har inga öronproppar och slutade med hörselkåpor för trummisar eftersom det bara ledde till att de som bar dem inte hörde hur högt det blev för de som inte hade hörselskydd.

Barnen flyttar runt mycket mellan instrumenten och rummen. Det går fort, nya konstellationer bildas hela tiden, de kommer och går, testar och experimenterar med olika ljud och tekniker. Leker med ton och rytm, snarare än övar och spelar hela låtar. Det längre musicerandet kommer mer i mellanstadiet då de börjar ha ensemble på musiklektionerna, säger Raymond Ohlson.

Fritidshemmets främsta uppgift är att väcka intresse för musik och ge barnen möjlighet att uppleva glädjen i olika estetiska uttryck. Den musikaliska pedagogiken kräver ett mått av frihet för att bli meningsfull, tycker Raymond Ohlson.

– Om man styr för mycket försvinner det magiska i estetiken.

Men han visar gärna hur man spelar på ett instrument, om någon frågar honom. Som Casper Larsson som spelar elgitarr i dag.

– Det gör lite ont i fingrarna, tycker han när han prövar att trycka ner några strängar med fingrarna på elgitarrens band i ett ackord.

Kompisen Lucas Jansson trummar försiktigt på trumsetet intill.

– Vad bra att du tänker på din och Caspers hörsel, berömmer Raymond Ohlson.

På skolan finns inget formellt samarbete mellan musikämnet och fritids. All utrustning i musiksalen köps in av musikläraren, men Raymond Ohlson kan komma med önskemål. Han och läraren samarbetar mest kring högtider som lucia och avslutningar då de diskuterar repertoar till exempel.

– Vi strävar efter att inte bara låta barnen kopiera de rådande samhällsidealen, säger Raymond Ohlson.

Samtidigt ska musiken i fritidshemmet utgå från barnens egen kultur. Sångerna som är populära­ bland de yngsta är ofta barnvisor eller låtar från Melodifest­ivalen och Disneyfilmer. Bland de lite äldre i trean och uppåt är det andra populärkulturella artister och dataspelsinspirerad musik som gäller. Artister som Raymond Ohlson inte alltid känner till. Men barnen får gärna lyssna själva och kolla på musikvideor på smartboarden. Pedagogerna försöker hålla koll på vad som visas och vilka texter låtarna innehåller så att det inte förekommer stötande ord eller bilder.

– Vi försöker ha det fritt men ändå ha koll.

På Fria Emilias fritids jobbar de också med musik och dans, gärna utomhus med trådlösa bärbara högtalare som kan kopplas till en surfplatta. Xbox Cinect och dansprogrammet Just Dance är en annan populär aktivitet som inte kräver tillgång till musiksalen, liksom fri dans och lekar som dansstopp.

Det händer mycket med eleverna i musicerandet upplever Raymond Ohlson. Musikverkstan på fritids har lett till att barn fått intresse för ett visst instrument och börjat ta lektioner i musikskolan. Föräldrar frågar också om musikprogrammet de använder i salen. Det heter Mixcraft och är ett sequenserprogram där barnen till exempel kan skapa med olika inspelade rytmer, så kallade loopar som staplas på varandra, eller spela in ljud med ett midiklaviatur.

All kunskap som växer fram är inte lätt att se med blotta ögat. Förutom det uppenbara, att upptäcka instrument och ljudteknik, pågår kommunikation och social träning mellan barnen: Konflikthantering, turtagande kring instrumenten och hänsyn till andras hörsel.

Men musikens storhet handlar inte bara om kunskap, utan om att så många mår gott av att hålla på med toner, säger Raymond Ohlson.

– Det är alla barns rätt att få uppleva glädjen i estetiska uttryck.

ur Lärarförbundets Magasin