Läs senare

Utagerande barn fungerar som åskledare

Psykologi. På varje fritidshem finns utagerande barn. Oftast är det pojkar som bråkar, stör gruppen och kanske slåss. Hur kan fritidspersonalen göra tillvaron i skolan bättre både för de besvärliga barnen och för resten av gruppen?

13 Jan 2011
Utagerande barn fungerar som åskledare
Att skälla mindre ger färre konflikter förutsatt att man bekräftar barnet på annat sätt i stället. Det behöver inte betyda beröm. Illustration: Moa Hoff

Martin Forster är psykolog och forskare. Förutom erfarenhet från barnpsykiatrin och socialtjänsten arbetar han bland annat med att handleda skolpersonal i hur de kan bemöta besvärliga barn. En vanlig situation på fritidshemmet är att ett utagerande barn inte lyssnar på pedagogen eller förmår vänta på sin tur. Martin Forster betonar att den sortens störningar är lika vanliga från resten av gruppen. Men med de utagerande barnen blir det oftare en långdragen ordväxling, som trappas upp och kan urarta.
– Däri ligger också utmaningen, hur man som vuxen agerar, säger Martin Forster.

Utagerande barn kommer också lätt i konflikt med sina kamrater, genom att säga elaka saker eller bli fysiskt aggressiva. De många konflikterna är jobbiga för det utagerande barnet, för resten av gruppen och för personalen.

Liksom alla människor har besvärliga barn behov av att bli sedda. Varje gång barnet stör får han eller hon uppmärksamhet. När de gör något bra är det däremot inte säkert att de får någon bekräftelse. Tillsammans med pedagogen har de hamnat i en ond cirkel, där den vuxne skäller och tjatar, och där barnets dåliga beteende är det enda säkra sättet att få uppmärksamhet.

För att komma ur den onda cirkeln behöver de vuxna ge det utagerande barnet fem gånger mer positiv uppmärksamhet än negativ. ”Fem gånger mer kärlek” är också namnet på Martin Forsters bok. I början kan det kännas svårt. Personalen har ofta en bild av de utagerande barnen som bråkiga och ser därför inte när de gör något bra. Det finns också ett motstånd hos pedagoger mot att berömma barnen för självklarheter. Som att kunna sitta stilla i samlingen, sådant de andra barnen gör varje dag. Men positiv uppmärksamhet, som behövs för att bryta den onda cirkeln, behöver inte betyda beröm.

– Jag tycker det är olyckligt att man tänker att alternativet till kritik eller en tillsägelse är att berömma, säger Martin Forster.

Barnet behöver bekräftelse, men den kan vara neutral. Martin Forster råder pedagogen att närma sig barnet och se vad han eller hon gör, utan att lägga någon värdering i det. Uppmärksamma det som faktiskt händer. Till exempel att barnet sparkar boll eller sitter och ritar. Uttala dig inte om resultatet, undvik att bekräftelsen kopplas till en prestation. Agera mer som en kommentator: ”jaha, här sitter du och ritar”.

– Det kan kännas krystat, men det funkar faktiskt. Nyckelordet är nyfikenhet, säger Martin Forster.

Att se det utagerande barnet är första steget i att bygga upp en relation till honom eller henne. Först därefter kan man minska antalet tillsägelser.

– Att bara sluta säga till är väldigt svårt. Då går man i stället och knyter näven i fickan och bygger upp en aggressivitet, som förr eller senare pyser ut någonstans.

Det tar tid att bekräfta ett enskilt barn men Martin Forster menar att det är nödvändigt för att komma ur den onda cirkeln och att man dessutom sparar tid på att uppmärksamma eleven i vanliga, o-bråkiga situationer.

– Om man går fram och uppmärksammar en elev på förmiddagen, blir det en konflikt mindre på eftermiddagen.

När man väl börjat bygga upp en relation till barnet går det att minska antalet tillsägelser. Forskning visar att mindre skäll och mer uppmärksamhet kring det som är bra leder till färre konflikter.

När det utagerande barnet förstör för de andra barnen måste man fortfarande ingripa men man kan välja hur man gör det. Under sina besök på skolor runt om i landet har Martin Forster noterat att pedagoger gör på olika sätt. En del säger högt inför alla barn att Pelle ska sluta med vad det nu är han gör, andra går diskret fram till barnet och talar om vad det är man vill att han ska göra.

– Tänk på att ingripa med så lite väsen som möjligt. Och försök komma med positiva uppmaningar, säg vad han ska göra i stället för vad han ska sluta med, säger Martin Forster.

Lasse Lindsjö är psykolog och har under lång tid arbetat med gravt beteendestörda barn och med att utbilda pedagoger. Han håller med Martin Forster om att man måste börja med att bygga en relation till barnet. Många vuxna ropar på tydligare gränser, men det är meningslöst så länge det inte finns någon relation. Barnet kommer bara att bryta mot alla regler de vuxna sätter upp.

– Fundera först på vem som ska vara en tillitsvuxen. Se sedan till att den personen lösgörs ur verksamheten några timmar under en vecka, säger Lasse Lindsjö.

Den tiden ska användas till att göra något ihop med barnet. Sparka boll, pyssla eller vad som helst som barnet gillar och som den vuxne också tycker är okej. Att prata är ingen idé än.

När man lagt grunden till en relation måste gränssättning också till, men på den nivå som fungerar för barnet. Utagerande barn brister ofta i sin empati, det vill säga förmågan att sätta sig in i andra männi-
skors perspektiv, och i det inre normsystemet, alltså den röst som talar om för oss vad som är okej att göra och inte. Det betyder att vi ibland kan ha framför oss en treåring i en tioårings kropp.

– Om barnet har förmåga att vänta i fem sekunder, och vi kräver att det ska vänta i tio minuter händer ingenting. Man får börja där barnet befinner sig. Sätt målet till tio sekunder, säger Lasse Lindsjö.

Reglerna för ett utagerande barn kan därmed inte alltid vara desamma som för resten av gruppen, vilket många pedagoger har svårt för. Men Lasse Lindsjö tycker att man kan vara öppen inför klassen och säga att olika människor är duktiga på olika saker, och behöver hjälp på olika sätt. ”För att Pelle ska bli bättre på att sitta med i samlingen kommer vi i fortsättningen att …”.

Att ha en mängd regler går inte heller. Ett barn med bristande empati och normsystem kan inte ta in långa listor där det står abstrakta saker som att man ska vara snäll.

– Ha ett litet fåtal regler och håll benhårt på dem, säger Lasse Lindsjö.

Han brukar uppmana pedagoger att välja det som känns mest angeläget och det är ofta att man inte får slåss.

– Jag vet att man helst inte ska ha negerande regler, men om det är ett väldigt bråkigt barn kan det vara svårt att hitta positiva regler.

När han själv arbetar i en barngrupp brukar han göra muntliga avtal med ut-agerande barn. Till exempel att om de i dag klarade att sitta med i samlingen i två minuter så försöker vi med fem minuter i morgon. När man börjat bygga en relation till barnet går det att ha den sortens samtal och överenskommelser. På samma sätt kan man ha som mål att halvera antalet slagsmål per vecka. Självklart måste man bryta in varje gång barnet slåss även om det blir färre än vanligt. Konflikthantering tror Lasse Lindsjö att de flesta pedagoger på fritidshem är bra på. Som att använda det som kallas processfrågor (”vad hände, när, hur?”) i stället för ”varför?”. Och att hjälpa det utagerande barnet att inse att man förlorar på att slåss, genom att till exempel fråga vad som hade hänt om han gjort på ett annat sätt.

Ett sådant samtal tar tid.

– Jag tror ingen orkar hantera alla konflikter som sker med ett utagerande barn så jättetjusigt, men i alla fall en konflikt om dagen kan man göra ordentligt, säger Lasse Lindsjö.

Den som utsetts till tillitsvuxen kan successivt introducera fler pedagoger och tala om för barnet att även de kommer att jobba på samma sätt, med överenskommelser och delmål.

Det är inte alltid så att ett utagerande barn är sent i utvecklingen eller har en störd funktion. Ibland ligger problemet hos gruppen. Kanske fungerar just den samlingen barn dåligt ihop och då kan ett utagerande barn komma att fungera som en åskledare för hela gruppen. I sådana fall behöver man jobba med gruppdynamik och pedagogerna behöver ingripa i relationerna mellan de olika individerna.

Upprepade konflikter kan också bottna i det faktum att pedagoger och elever båda är barn av sin tid. Medan många vuxna i dagens skola är lydnadsfostrade och pliktmedvetna, är barnen relationsfostrade och luststyrda.

En ytterligare dimension och möjlig orsak till problemen kan vara att fritidsverksamheten har alltför vaga konturer och för lite struktur, vilket en del barn har svårt för.

– Pedagoger vill gärna ha redskap för att hantera det enskilda barnet, men det är inte alltid barnet som bär problemet. När jag pratar om gruppen, om arbetssättet och om ledarskap, då blir det svårare. Då måste man ta det till en högre nivå och jobba med sig själv.

Även när det är det enskilda barnet som har problem är det viktigt att ta med grupp-perspektivet i arbetet. De andra barnen utesluter ofta den som bråkar, vilket försämrar barnets redan dåliga självbild. Pedagogen måste lyfta fram det som barnet är bra på och ge honom eller henne små förtroendeuppdrag.

– Alla barn har någon talang. Det är bra om gruppen märker att den kommenteras av den vuxne, säger Lasse Lindsjö.

Även Martin Forster betonar hur viktig gruppen är och att om man som vuxen uppmärksammar annat hos det utagerande barnet än just utagerandet så kommer klasskamraterna också att göra det.

– Forskning visar att om man ökar graden av positiv kontakt med det utagerande barnet kommer de andra barnen i högre grad att vilja umgås med den eleven och värdera kamraten som mindre bråkig, säger Martin Forster.

Att få ingå i gruppen är centralt. Om barnet i stället stöts ut söker det sig till andra barn med liknande problem.

– I den gruppen förstärker barnen sina dåliga sidor, de hamnar i en egen normvärld där det plötsligt är eftersträvansvärt att vara utagerande, säger Martin Forster.

Barnets föräldrar behöver ofta involveras för att komma tillrätta med ett utagerande beteende. I mötet med dem är det en fördel att lyfta fram ett enda, positivt formulerat mål med utgångspunkt i ett konkret beteende hos barnet som behöver förändras. Till exempel att ”när andra barn provocerar Pelle behöver han lära sig att gå undan”. Föräldrarna är i allmänhet redan väl medvetna om situationen. Att då sitta och analysera deras barns personlighet gör lätt att de känner sig ifrågasatta, vilket inte hjälper någon.

– Säg att ”Pelle hamnar ofta i konflikt med andra barn”. Punkt. Det är ingen idé att prata om varför, det blir lätt att man sätter etiketter och att det blir en fråga om att fördela skuld, säger Martin Forster.

Som pedagog behöver man stöd i arbetet med utagerande barn. Martin Forster och Lasse Lindsjö konstaterar från sina besök på skolor runt om i landet att det ser väldigt olika ut på stödfronten. En del pedagoger har god hjälp av ett arbetslag där alla drar åt samma håll, andra kämpar på ensamma. Elevhälsan fungerar på vissa skolor som rådgivare och bollplank, men har på andra håll ingen tid alls till det. Handledningen från sakkunniga uteblir helt i många kommuner, för att man inte anser sig ha råd. Lasse Lindsjö menar att det inte handlar om pengar – kompetensen finns redan inom skolan men specialpedagoger, kuratorer och psykologer jobbar med fel saker.

– Skolan lägger för mycket tid på att ställa diagnoser. Lägg den tiden på stöd till pedagogerna i stället, säger han.

På en del skolor krävs en diagnos för att barnet ska få rätt till extra resurser. Lasse Lindsjö tycker att det borde räcka med en funktionsbeskrivning, som pedagogerna klarar att göra. Att föräldrar vill ha en diagnos har han full förståelse för, men den kan ställas av sjukvården. Skolans uppgift är att utbilda och utveckla barnen.

Martin Forster resonerar på ett liknande sätt. Även i de fall där man kan slå fast att ett barns utagerande beteende beror på en neurobiologisk brist så har omgivningen stor inverkan på hur barnet mår och beter sig. Och forskning visar att även barn vars föräldrar har en diagnos med en hög grad av ärftlighet genom positiva faktorer i uppväxtmiljön kan undvika att utveckla diagnosen själva.

– Vi måste jobba med miljön. Det är miljön vi kan komma åt, säger Martin Forster. 

ur Lärarförbundets Magasin