Läs senare

Forskar för att ge alla barn en röst

PorträttHelene Elvstrand formulerar sina forskningsfrågor utifrån egna erfarenheter. Att lyssna på barnen, ge dem en röst, står alltid i fokus.

När Helene Elvstrand växte upp i Norrköping på 1970-talet var det en stad i kris. Stora delar av en stolt arbetarepok med blomstrande textil- och papperstillverkning hade gått i graven och mitt i centrum låg det gamla industriområdet som en smärtsam påminnelse om goda tider.

– Det var alldeles tomt och förfallet, jag minns att man inte fick gå in här då, det var som en spökstad, berättar Helene Elvstrand som i dag har sitt arbetsrum i en av de gamla fabriksbyggnaderna, med utsikt över Motala ström precis där forsen gör ett av sina stora fall.

Helene Elvstrand är en av Sveriges få forskare i fritidspedagogik. Hon är också programansvarig för den del av lärarprogrammet på Linköpings universitet som vänder sig till dem som läser till lärare i fritidshem och till förskollärare. Utbildningen håller till i Bomullsspinneriet, i det som i dag kallas Industrilandskapet i Norrköping och som nu betraktas som en del av vårt kulturarv.

Helene Elvstrand

Ålder: 46 år.

Gör: Lektor vid institutionen för lärande, estetik och naturvetenskap samt vid institutionen för samhälls- och välfärdsstudier vid Linköpings universitet. Programansvarig för den del av lärarprogrammet som vänder sig till dem som läser till lärare i fritidshem och till förskollärare.

Familj: Fyra barn, 26, 22, 11 och 7 samt två barnbarn.

Bor: Kolmården utanför Norrköping.

Att Helene Elvstrand skulle bli forskare var långt ifrån självklart. Men hennes barndom har ändå kommit att prägla karriären och de forskningsfrågor som drivit hennes arbete framåt. Under uppväxten bodde hon både på barnhem och i fosterhem.

– Även om det inte är något jag pratar om hela tiden så finns det ju med mig. De saker man är med om i livet formar en. Jag har kunnat bearbeta det jag har i min ryggsäck och för mig har det resulterat i att jag har ett starkt patos för barn som inte blir lyssnade på, säger hon.

Något som hjälpte Helene Elvstrand som barn var att hon lyckades hitta ställföreträdande vuxna och att hon kunde be om hjälp.

– Jag har ju läst polisrapporterna och socialtjänst­ens anteckningar och då har jag förstått att jag var bra på att prata och beskriva det som hände runt mig.

Men att som barn prata och berätta för en vuxen betyder inte att man automatiskt blir lyssnad på. Det insåg Helene Elvstrand tidigt. I stället möttes hon av förutfattade meningar och blev ofta stämplad som någon det inte fanns några utsikter för.

Min forskning bottnar i mina upplevelser som barn

– När jag disputerade 2009 tänkte jag på mina socialsekreterare, de som hade räknat ut mig som barn, och önskade att de kunde se mig. Det var en revansch måste jag säga.

Till skillnad från många andra skolforskare har Helene Elvstrand inte sin bakgrund i skolan. Men att hon själv saknar erfarenhet som fritidspedagog är inget hon ser som ett hinder.

– Fritidshem är en praktik där man ofta känner sig i underläge och då är yrkesbakgrunden ofta något man vill lyfta fram. Och visst är det viktigt att pedagoger forskar på sin egen praktik men jag tror också att det är nyttigt att se på en verksamhet från olika håll. Sedan måste man ju såklart vara intresserad av fritidshem och det är jag.

Efter gymnasiet jobbade hon som undersköterska och det var inom sjukvården intresset för att arbeta med människor vaknade. Så småningom valde hon ett tvärvetenskapligt program på universitetet, samhälls- och kulturanalys, och där träffade hon sin mentor, professor Elisabet Näsman.

Foto: Crelle Ekstrand

– Hon forskade kring barns rättigheter och då förstod jag att det var det jag ville ägna mig åt. Det var ett område där jag kunde göra något viktigt och på något vis känna att det jag varit med om haft en mening, berättar Helene Elvstrand.

Sedan dess har drivkraften i Helene Elvstrands arbete som forskare varit att synliggöra barns perspektiv, att lyssna på dem och ge dem röster. 2002 sökte hon en doktorandtjänst i pedagogik som handlade om demokrati och att på ett praxisnära sätt undersöka elevers delaktighet i skolan.

– Mina forskningsfrågor bottnar förstås i den maktlöshet jag själv kände som liten, det hänger ihop. Men jag tycker också att det är spännande och intressant att lyssna på barn. Det är i den praxisnära forskning jag har min styrka, att vara ute i verksamheten och ha en dialog.

Men att forskningen baseras på egna erfarenheter har förstås sina svagheter. I sitt avhandlingsarbete var Helene Elvstrand noga med att hennes handledare hade koll på fallgroparna för att arbetet skulle hålla. Samtidigt, i sin position i dag, försöker hon alltid påtala att barn har olika livsvillkor.

– Det finns inte en barndom. Det är ett viktigt perspektiv och något vi måste prata om med dem som utbildar sig till lärare i fritidshem. Det finns många barn som lever på ett sätt som vi inte vill att de ska leva, men det är de barn vi har. Vi måste ge våra lärare beredskap för att hantera det, säger hon.

Medan Motala ström fortsätter att forsa och falla utanför fönstret återkommer vi till vikten av att det bedrivs forskning på fritidshemmet från olika håll. För det är inte bara det att det sker förhållandevis lite forskning på området, det mesta som sker har sin utgångspunkt i professionsutvecklingen och spänningarna mellan de olika yrkesgrupperna i skolan.

– Om man själv är fritidspedagog är det förstås naturligt att skriva om yrkesutmaningarna och det behövs ju såklart. Men vad som sker i fritidshemmet, vad som görs, är ju också viktigt och det forskas det väldigt lite om.

Ett forskningsprojekt som Helene Elvstrand nyligen varit inblandad i handlar just om själva verksamheten. Under två och ett halvt år har hon bedrivit aktionsforskning på tre fritidshem i Norrköping.

Projektet bestod av tre delar, likvärdighet, delaktighet och leken. Grunden låg i att fritidshemmen själva fick välja vilket område de skulle fokusera på och utveckla. Men kärnan var densamma – att på ett kvalitativt sätt reflektera över vad är fritidspedagogik i dessa sammanhang, vad som behöver utvecklas och hur man kan samarbeta.

Foto: Crelle Ekstrand

Pengarna till projektet kom från en fond i Norrköpings kommun som riktar sig mot forskning och utveckling.

– Vi fick det största bidraget på två miljoner, vilket ju var väldigt kul för oss men extremt kul för fritidshemmen. De har blivit nationellt uppmärksammade och nu fortsätter deras arbete med att sprida sina kunskaper och erfarenheter vidare till andra fritidshem.

Ett problem, som enligt Helene Elvstrand kan ha en bidragande orsak till att det sker så lite forskning om fritidshem, är att det saknas en professor i fritidspedagogik. En professor har stor betydelse för forskarmiljön, till exempel när det kommer till frågor om forskarskolor och tilldelning av medel. Möjligen börjar det hända saker nu i och med förändringarna i lärarutbildningen, tror hon.

– Fritidshemmet är mer i fokus i dag och det finns ett sug efter mer kunskap, det märks särskilt efter att vi nu utbildar lärare i fritidshem, säger hon.

Tidigare den här januaridagen har det plingat till i Helene Elvstrands mejlkorg. Det är Skolinspektion­ens rapport om fritidshem som kommit. Helene Elvstrand har själv medverkat på ett hörn, som en av tre experter på området.

Skolinspektionens slutsats är att fritidshemmens undervisning är osynlig. Rektorerna leder inte verksamheten och det sker för lite samarbete med den övriga skolan. Helene Elvstrand påpekar att det inte är hela verksamheten som granskats i rapporten utan enbart de delar som handlar om språk och kommunikation samt natur och samhälle, men hon är inte förvånad över resultatet.

Helene Elvstrands forskning i urval:

 

”Fritidshem i framtiden” ett forskningsprojekt som har drivits i form av aktionsforskning tillsammans med tre fritidshem i Norrköping. Fritidshemmen bestämde själva vad i sin verksamhet de ville utveckla och hur det skulle göras. Erfarenheterna från projektet sprids nu till andra fritidshem i landet.

– Fritidshem är inget som rektorerna generellt intresserar sig för, delvis för att de inte själva har sin bakgrund där. Och det är klart att det inte är lätt att tänka fritidspedagogiskt och leda en verksamhet som man inte har någon erfarenhet av.

Rektorernas engagemang var lika skralt 2010, då Skolinspektionen granskade fritidshemmen senast. Helene Elvstrand tycker att det är tråkigt att det inte skett någon förbättring under åren men hon tror ändå att många rektorer har börjat inse fritidshemmens betydelse.

– Men det finns inga enkla lösningar. Rektorerna måste arbeta systematiskt och ge fritidslärarna ord­entligt med tid för planering och fördjupande diskussioner – och sluta att använda dem som gummiband i organisationen.

Skolinspektionens kritik är vass. Samtidigt som rapporten konstaterar att fritidshemmen mycket väl skulle kunna bidra till elevernas utveckling och lärande slår den fast att de möjligheterna inte alls tas till vara. Helene Elvstrand tror att det delvis handlar om kompetens.

– För att kunna göra något fritidspedagogiskt måste du själv bottna i dina kunskaper. Men hur mycket teknik kan du som fritidslärare? Vad vet du om barns kommunikation och språkutveckling? Det kanske är så att fritidspedagoger och fritidslärare måste fylla på sina ämneskunskaper.

Men kärnan ligger i fritidspedagogiken. Om man inte förmår att göra fritidspedagogik av kunskaperna så finns det en risk att det man gör på fritidshemmet blir för likt det man redan gör i skolan. Och då utarmas fritidshemmets egenhet.

– Professionen, fritidslärarna, måste gå fram och visa hur man gör undervisningen fritidspedagogisk. Rektorerna, i sin tur, måste intressera sig och värna om fritidshemmen. Och jag tror det är på väg, det finns ett sug efter mer och djupare diskussioner om fritidspedagogik, så jag är positiv.

ur Lärarförbundets Magasin